Si, mi blogg se llama chegringo

Jag liknar dig mamma, ser du?
Jag kan se det.

Killen som skriver ifran Brasilien, vad bra det ar. Igarkvall delade jag med mig av dessa historier, det slutade i katastrof. Agustin forstod ingenting och jag grat for ingen forstod. Eller jo, kanske ruben. Lite grann. Men anda, jag kande mig som ensammast i varlden. Ville packa min fina gamla resvaska som jag fatt av laura och fara ivag till honom i brasilien och beratta om mitt brasilien. For det ar sa, precis sa det ar. Sa kom regnet. Det fruktansvarda underbara regnet som vi behover innan vi exploderar i och pa varandra. Loven som torkat blaser in pa det falska tragolvet. Under natten har alla varldens myggor gaddat ihop sig for att ata upp oss olidliga manniskor. Jag forstar dom. Sa nu antligen har jag tagit tag i saken och kopt den dar grjen som man sticker in i kontakthalet. Allt tack vare regnet. Sen lyssnar jag pa min gamla kentskiva och blir alldeles nostalgisk och grater. For det ar sa svart att veta vad man vill och inte vill. Det ar mycket lattare och bara grata och tycka synd om sig sjalv. Bara for det ska jag ta och titta pa diabilder.