toco la guitarra alrevez

så jag tänkte att jag skulle göra ett sånt där fint bildspel på er och med min favoritsång.

men så börjar jag och så bara blir det inte alls bra.

Inte på något sätt alls, hur jag än byter och ändrar, tar bort och sätter dit.

Och jag vet att det inte är dagens fel, alls.

För idag är så perfekt det kan bli.

Sex and the city avsnitt, glasspaket, pyjamas, täcke och grått och kallt väder.

Så inte kan det bero på det. Antar att jag måste ge det lite mer tid bara. Att gro och växa min idé.

I fredags jobbade jag på den svenska månadslunchen.

Det var konstigt att höra svenska så nära på. Som en blixt.

Fastän nästan alla pratar stockholmska, utom en.

Hon kommer ifrån kulladal och ser så malmöitisk ut att det nästan svider i mitt hjärta.

Kanske för att jag känner att jag riktigt kan ta på kulladal, att jag kan tänka mig henne där.

Och nu lever hon här, och det känns så vilset och malplacerat.

Samtidigt som en känsla av trygghet infinner sig precis bredvid det svidande hjärtat.

Och det fick mig att bli sugen på thailändsk mat.

Svenskarna verkar inte längre se mig som svenska.

Jag antar att det beror på det röda i mig.

Och argentinarna verkar också se förbi det.

Att inte längre kunna ursäkta sig.

Efter att svenskarna farit, städade vi med öl och jordnötter, och mitt i när jag kände att det aldrig skulle ta slut, tog det slut. Bara sådär.

Martin for till La Boca till sitt nya gamla hus och migue följde mig till busshållplatsen med sin murgahatt.

Efter min påstigning såg jag honom vingla med sin cykel och sin hatt i kvällstrafiken.

Hans ögons trötthet skrämde mig lite och kylan tog i mig. Även fötterna skrek att de inte ville mer.

Mina fina skor som paloma hittade åt mig på klädbytardan. De har fått flera hundra vackra komentarer.

Även klädbytardagen....

Tänkte jag skulle föra över traditionen hit. Om du låter mig isabel.

Att kliva av bussen innebär en smärta, och man vill bara springa in i värmen.

I soffan nästan somnar jag.

Men så kommer marcos och jag sätter på rafaela carrat för att komma igång igen.

Och det gör jag. Dansar med pizzorna som är de enda som tycker om musiken jag sätter på.

Det ringer på dörren igen, och nu är det josé. José som jag vet att ingen av min familj tycker om.

Jag mycket mycket. Försöker få honom att dansa.

Det går, till en början, tills han ser så rolig ut att det helt enkelt inte håller.

Sen kommer agustin med virginia, barbie och mariana. Sist, adrian.

Kvällen var alldeles oemotståndlig. Så som samma morgon då jag frukostade med gabriela.

Fastän två världar helt olika. Som sverige och argentina. Vi och dom.

Nu måste jag köpa nya batterier till kameran, för de vägrar dela med sig av sin energi och kameran vill inte ta bilder. Och ingenting är det samma utan bilder.

Lördag kom och det blev bio, facturas och sen hem till petter som bor i en också annan värld känns det som.

Ett stort hus, en kvinna som hyr ut metrar av sitt hem till studenter.

Där fanns värme, god mat, norges ambassadör, en gittarlärare, en tangolärare, en rodrigues från chile, men som bor i sverige fast nu har han flyttat till buenos aires och bott här i tre år för att vara nämre sin dotter som bor i rosario, en kille från roskilde med ont i hals och en från köpenhamn och andra människor som jag inte kom lika närmre.

Det var även det en oemotståndlig kväll.

Som denna.

I min ensamhet och närhet med människorna som jag ser i alla de tusen små fönster som omger mig.

Beth Orton och sötade popcorn.