Sommaren håller ett fast grep om oss.
Vägrar släppa taget.
Det gör nästan ont så hårt hon håller i oss.
Sena kvällar och om nätterna löser hon tyglarna lite.
Vågar hon släppa greppet och låter oss andas lite djupare.
Som om hon själv vore trött av allt det intensiva.
Hon behöver själv en vila.
Kanske frågar hon sig själv varför hon insisterar och går på.
Varför hon inte bara kan lämna oss.
Vad är hon rädd för?
Att inte kunna hitta tillbaka?
Att inte hitta dit?
Att inte veta var hon ska.
No comments:
Post a Comment