Om en stunds stund

Aldrig tror jag att jag haft sa fin utsikt nar jag suttit vid ett skrivbord.
Aven ett provisoriskt skrivbord raknas.
Speciellt ett som bestar av ett tvbord och jag sitter pa golv med kudde.
Elva vaningar upp i luften, nastan sa langt bort man kan komma ifran avgaser och annat gratt som satter sig, verkar allting sa annorlunda.
Allting ar mycket ljusare och blasigare. Blaare och vackrare.
Fran sangen ser man bara himmel och moln som flyter fritt.
Det kanns sa nara man kan komma frihet.
Men det vackraste av allt ar nog livet dar uppe.
Klader som torkar i februarisolen. Milslanga linor och klammer i alla olika farger.
Pa dessa miljoner terrasser som innan inte existerade.
For det ar sa svart att veta dar nere vad som finns har uppe.

Det blir inte mer nu.
Om en stund.